unmasking the face

Har börjat läsa boken "What every body is saying" av en ex FBI agent Joe Navarro. Den är väldigt enkel att förstå och extremt lärorik, tror dock att jag inte kommer ha mycket tid att läsa den nuder de sista skolveckorna om jag ska kunna fokusera på skolan, men då får jag mer att läsa under lovet.

Funderar även på att köpa några böcker av den kända Dr. Paul Ekman. Som är en specialist på att läsa ansiktsuttryck

  

Men nu ska jag först och främst se till att skriva klart min redovisning om Japanska-Isländska-Svenska tills imorgon. ^^

Kom inte på någon titel idag så ni får helt enkelt klara er utan en sådan...

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta allt som har hänt sen jag senast skrev här, även fast det bara gått några dagar, men jag tar det helt enkelt i den ordning som det skedde, har alltid tyckt att det blir lättast så...

2/4 åkte ju som sagt Sara hem till Italien och det blev väldigt tomt i våran lilla lägenhet, saknar henne väldigt mycket ^^'

På Tisdagen hade jag sådan migrän att jag låg hemma och spydde hela morgonen, höll även på att svimma till på köpet, inte bästa sättet att starta en dag på... Men det jobbiga hade bara börjat. Då jag hade börjat känna mig bättre och hade sovit ut ordentligt så var det redan eftermiddag. Mamma kom in på mitt rum och sa åt mig att följa henne till köket, där jag fick sätta mig på en stol. Jag kände på en gång att något hade hänt, men jag kunde däremot aldrig ana mig till vad mamma skulle berätta.

Några ungdomar hade tagit min katt Temari och slängt henne i en väska och sen dumpat henne ute i skogen. Min första reaktion var förstås förvirring Vad pratar hon om? Men när tankarna klarnade så kom en massa känslor på en gång; ilska, oro, sorg... och flera andra känslor som jag inte kan beskriva med ord.

Mamma tog med mig ut i skogen för att visa vart det hade skett och jag gick runt och letade i kanske en timme, men eftersom det redan var mörkt så kändes det som att hoppet att hitta henne redan då var väldigt litet.

Stack sedan iväg och letade en gång till lite senare på kvällen men fortfarande inget spår.

Nästa dag var man tillbaka på skolan och var allmänt deprimerad. Åkte med LT vid lunch tid upp till stället där Temari försvunnit och var med på en interju och stack sedan tillbaka till skolan. Senare samma dag så åkte jag upp med pappa och tro det eller ej, vi hittade henne. 17 METER UPP I EN GRAN SATT DEN LILLA STACKAREN!!! Då jag klättrade upp och hämtade henne rörde hon inte en fena och orkade knappt ställa sig upp på hela kvällen. Då vi kom hem låg hon bara vid vatten skålen, och slog konstigt med svansen.

Dagen efter åkte vi med henne till veterinären och efterskolan fick jag beskedet att vi var tvungna att avliva henne. Jag vet inte hur länge jag satt och höll henne i knät efter att hon försvunnit. Grät gjorde jag i floder även när jag kom hem.

Nästa dag åkte jag till Klövsjö och träffade mna kusiner innan jag sen fortsatte till Linköping med syrran. Det var helt underbart att komma bort från allt som hänt och bara ha det bra i några dagar, Gick på badet, bio och shoppade! :)

När jag åter kom hem så grävde vi en grav till Temari och jag gjorde den lite fin ^^

Nu har det gått en vecka sedan vi begravde henne och allt känns nästan okej igen... vet inte om det är bra eller dåligt...

det var det, allt för mig, klart slut, hej då.

Bye! Bye, Italy! Blandade Känslor...

Idag så vaknade jag redan kl 5 på morgonen av en mardröm och lyckades inte riktigt somna om... Men det är nog lite svårt då man drömt att man tappat alla sina tänder i överkäken... bläääää! Var tvungen att känna efter så dom satt kvar då jag vaknade.
Frukosten var lite akward, jag kom inte på någonting alls att prata om eftersom att jag nästan altid äter frukost ensam och under tystnad. Det enda jag kunde tänka på var att detta var min och Saras sista frukost tillsammans på väldigt länge.
Denna vecka har varit otroligt krävande men det har ändå varit kul och jag kommer sakna Sara något helt otroligt då hon åker hem ikväll. Däremot blir det skönt att äntligen få tillbaka sitt privatliv!
Blandade känslor helt enkelt...