FAN FICTIONS & STORYS

FMA- Fanfiction

She could hear steps approaching while she struggeld her way with her injured leg, she had managed to fix her leg with some bandages. That was all she could do at the moment, she had no time to stop and heal it, the risk was too great that the presecutor would find her if she stayed too long. She looked around as she ran, she felt that something had moved just behind her. Or was it an illusion? It must have been! It was bright red, just like fire. She bit her lip, or did she have the worst luck posible, was Colonel Mustang after her, the Flame alchemist?! Then she would not have a chance in the world to get away.

She began to move closer to the main street, where she would surely be able to hide among the crowds.

She came out on the main street, she did not look up, just kept running, but something felt wrong. Very wrong, it was too quiet.

When she stopped and looked around, she could not believe their eyes, or rather she did not want to believe. At first she thought the streets were empty, but she had been wrong, all around her were the human bodies everywhere, as after a war, she lifted the sleeve to her nose, the stench was unbearable. That's when it struck her that the corpses around her was not only dead, but they were burned to death.

Who? Who could have done something like this!? At the moment she got the thought, she had the answer. She heard a voice behind him.

"You have been able to escape for a long time now..." She turned and saw his face. She saw a glimpse of a smile.

"Roy." She looked into his black eyes, they were completely expressionless "Roy ... What happened?" He did not answer but just looked at her. She felt tears burn behind her eyelids and her panic grew stronger every second, what was the matter with him? "ROY !!!?"

The smile on his lips came back, "Goodbye ... Riza"

(To be continued)

*********************************************************************

SNAKE (Svenska)

1

~~Avfärd~~

Thom kliade sig på hakan och försökte hålla inne en gäspning. Det var långt efter midnatt och han skulle mer än gärna krypa upp i en varm säng inne på sitt rum på andra våningen av värdshuset, men så var det ju tärningsspelet framför honom, vinbägaren i hans hand och töserna som hela tiden såg till att hålla bägaren full. Om han vann nästa kast så skulle han gå ut som vinnare och ta med sig nästan dubbla sin förmögenhet upp till rummet. Han tog en klunk vin innan han lyfte upp tärningskoppen och skakade om den. Mannen mitt emot, en brunhårig, kraftig man som för länge sedan passerat sina bästa år, gjorde det samma och deras koppar slog ner i bordet med en smäll. Den kraftiga mannen såg på honom med sina bruna ögon med den typiska strimman i ögonen, strimman som gjorde att ögonen liknade en orms, det som visade att han var en svartkonstnär.

”Det är din tur att börja Pipe.” sade mannen med sin något skrovliga röst. Thom kikade under kanten på sin kopp med sina klarblå ögon som bar samma ormliknande strimma. Två treor och tre sexor. Bäst att avsluta det här snabbt så jag kan få en blund i natt innan jag ger mig av. ”Tre femmor” sa han och tittade upp på mannen mitt emot.

Den kraftige mannen som nu lyfte sin egen kopp var värdshusvärden på Ylande Hunden och hette Oliver Hooderns.

Det var inte vanligt att en svartkonstnär fick tillstånd att äga ett värdshus, det var inte vanligt att en svartkonstnär fick äga någonting alls, men Oliver hade alltid varit något av ett undantag. I hans yngre dagar hade han tjänst gjort under självaste Kung Loockheart den femte som förste general kapten över ormgardet och varit väldigt betydelsefull under kriget mot Tyren för cirka tjugo år sedan, då han under fjärde dagen tvärt fick ett slut på kriget. Det var få som faktiskt viste hur han hade gått till väga och när någon frågade, då flinade han bara och sa att, det var hans egna lilla hemlighet. Hans och kungens förstås.

Oliver synade Thoms ansikte som för att avslöja honom men Thom höll god min och mötte stadigt Olivers blick. ”Tre femmor säger du?” Han såg ner på sina egna tärningar som var osynliga bakom koppen för Thom och drog fingrarna genom sin bruna kalluffs så att man kunde skymta några få grånade hårstrån. Någonting som han jämt gjorde när han funderade och som han inte verkade vara medveten om själv. ”Ja du Thom, jag tror nog att jag höjer. Fyra fyror”

Thom kände glädjen välla upp ur honom som hos ett litet barn, han sträckte på sig och lyfte upp Olivers kopp och såg till sin stora lycka att där endast fanns två fyror. ”Ha!” utropade han glatt och lyfte sedan sin egen kopp för att visa sina treor och sexor.

Oliver suckade ”Jag förstår inte hur du lyckas lura mig hela tiden.”Han satte armarna över bröstet och lutade sig tillbaka i stolen. ”Men tro inte att jag har gett upp än, vi spelar väl ett parti imorgon kväll också?” Thom samlade ihop högen av silvermynt från bordet och stoppade ner dem i sin läderpåse som han hade i sin svarta rockficka. ”Jag är rädd att det här är sista kvällen, Oliver. Jag ger mig av imorgon.” Han tog sig ned från stolen och lyfte upp sitt svärd som stod lutat mot bordet och plötsligt var han nästan en decimeter kortare än han hade varit då han suttit uppe på sin stol.

Oliver såg bedrövat på Thom och reste sig upp han också men istället för att krympa så som Thom gjorde varje gång han klev ned från en stol tornade Oliver upp sig över honom, precis som alla andra människor han kände. Han hade faktiskt aldrig träffat en annan vuxen man som var lika kort som han själv, och det sa ju en hel del, med tanke på att han träffade nya människor nästan varje dag.

Såg man Thom från långt håll eller bara såg hans rygg fanns det ingen som skulle tro att han var äldre än sju år på sin höjd. Att Thom igentligen var den berömda svärdsmästaren Thom Pipe och efterträdare till Oliver Hooderns som Ormgardets generalkapten var det ännu färre som trodde på, även om de nu skulle se hans ansikte.

”Jag hade väll trott att du skulle stanna i åtminstone en vecka innan du fortsatte.” muttrade Oliver samtidigt som han gav ifrån sig en mycket liten gäspning för att komma från en så stor man. ”Fast det hade väl varit att hoppas för mycket” Thom gav honom ett skevt leende medan han drog sitt blonda axellånga hår ur ögonen. ”Jo, det vore väl det.” Svarade han trött ”Men nog med prat, vi får säkert tid att säga adjö imorgon, men just nu vill jag bara få mig en blund i ögonen innan solen går upp”

   Efter många om och men kom Thom äntligen upp på sitt lilla, enkla rum. Rummet låg på andra våningen och bestod bara av fyra kala stenväggar, ett litet fönster - som knappt dög att ens se ut igenom -, en säng och en enkel tvättkommod. Thom sjönk ihop på den smala sängen som knakade lätt under hans vikt, och utan att ens ta av sig skorna la han sig ner och slöt ögonen. Tankar som till största del bestod av planeringar inför morgondagen och vad han skulle säga till Luc på morgonen – så att han inte skulle behöva avslöja att han hade suttit uppe hela natten och spelat tärning – rusade förbi i bakhuvudet på honom medans hans andhämtning blev långsammare och han tillslut befann sig i drömmarnas värld och sov tungt.

Luc vaknade i samma stund som de första solstrålarna föll in genom fönstret och gav en behaglig värme över hans fötter. Eftersom att han visste att Thom antagligen skulle sova en eller flera timmar till om ingen väckte honom, - med tanke på att den oduglingen säkerligen hade suttit uppe och spelat tärning hela natten med mäster Hooderns, den där jättelika karln till värdshusvärd – så kunde Luc lika gärna ligga kvar i sängen en stund till. De hade ändå en lång ritt framför sig och en minut till eller två i sängen skulle ändå inte göra någon skillnad.

Till ingens förvåning fann Luc sig själv packa sadelväskorna och städa undan de sista spåren från att de över huvud taget varit där, redan tre eller var den kanske bara två minuter senare. Vilken förnuftig karl skulle ligga kvar i sängen när han visste att det fanns viktiga saker att sköta? Så som att packa väskorna, ge stallpojken order om att sadla deras hästar inom en timma och hota Thom att om han inte klev upp ur sängen och bytte till ett par rena byxor så skulle han sannerligen se till att byta ut den där söta lilla tjänarinnan – som skötte om Thoms städning och… ja, det mesta som Thom aldrig lyckades göra på grund av hans oförmögenhet att göra någonting alls av nytta på denna jord förutom att slåss, ge order åt soldater, eller supa sig full och jaga efter flickor, någonting som Thom alltid påpekade var ett bra sätt att få tag på information (eller för att bli slagen till stycken) – till en rynkig gammal gubbe.

Några tysta grymtningar hördes inifrån Thoms rum och Luc tyckte sig urskilja orden; gnällig, torrboll och glädjedödare. Han suckade, det var inte första gången Thom påstod att han var en gnällig torrboll till glädjedödare men inte kunde väl Luc rå för att han var en realistisk och till skillnad från Thom, en någorlunda vettig man. ”Vi ger oss av om en halvtimma, se till att vara färdig till dess.” Med dessa ord gick Luc nedför trappan till skänkrummet medans han hörde Thom ropa efter honom att det minsann inte var han som gav order i deras sällskap. Men Luc visste sannerligen att om inte han gjorde det så skulle de aldrig ta sig framåt, och dessutom fanns det ingen annan som kunde göra det.

Eftersom Luc hade sagt åt Thom att vara klar inom en halvtimma hade det såklart tagit dubbelt så lång tid för dem. Thom knorrade hela tiden om att han skulle få ont i baken av en så lång ridtur, att en hederlig man borde låta mäster Hooderns få revange i tärning innan de gav sig av, att soppan som han åt till frukost var för varm och till sist att Luc inte borde slita ut sig själv så mycket, det var ju så dåligt för hälsan.

”Jag lovar dig Luc, en dag kommer du tacka mig för det här” sa han när han slog sig ner mitt emot mäster Hooderns för att fortsätta spelet från gårdagen. ”det är inte bra jäkta så mycket som du gör, inte att driva på andra heller för den delen”

Luc hade fått dra ut Thom från värdshuset och nästan handgripligen slänga upp honom i sadeln på den lilla ponnyn innan deras färd äntligen fortsatte i riktning mot MonRo.

 (Fortsättning följer :D)